Jag slängde bort någon slags vän

Jag var sex-och-ett-halvt år när du flyttade in på min gata. Snett emot, fem hus högre upp. Jag lekte med min bästis, som några år senare skulle säga åt mig att inte säga ”Hej” till henne i skolkorridoren, och du lärde dig att cykla. Jag kommer ihåg att min bästis sa ”Vad konstig hon ser ut” och jag tänkte Spela roll?

Ska väl egentligen tacka din pappa för att han kom och knacka på hos oss senare och sa till min mamma och mig ”Våra döttrar är jämlika, de kanske kan leka?” varpå jag sken upp i ett leende och sa ”Ja!”
Sen dess har det varit vi.
Vi lekte med Barbies, vi ritade fula porträtt av Snoop Dogg, vi pysslade, vi klagade om våra vänner, vi delade hemligheter, vi berättade för varandra vem den snyggaste killen i skolan var. 

Vi.
Men som alla vänner bråkade vi också. Vi skrek på varandra att vi skulle spola ner vänskapshalsbandet i toaletten och att vi inte skulle prata med varandra- någonsin. För att senare ringa upp varandra och säga ”jag har tråkigt, vill du leka?”
På senare år har vi slutat bråka och slutat träffas lika mycket. När vi väl träffas går vi antingen på milslånga promenader, helst i spöregn, helst i vinterkyla, helst i mörkret, och pratar om ingenting. Eller så tränar vi. Det är vad vår vänskap handlar om idag. Om några år handlar vår vänskap kanske om ett samtal hit och dit eller en fika inne i stan. Vi grannar. Kompanjoner. Bästisar.
När vi var små visste vi exakt vad vi skulle bli. Jag skulle bli popstjärna och du skulle bli skådespelerska. Vi skulle ha en lägenhet i New York, ett strandhus i Los Angeles, ett vinterställe i Alperna och en till lägenhet i London. Vi skulle vara gifta med rika, snygga och kända killar och våra barn skulle också vara tillsammans med kända barn.
Det lustiga är att någonstans i de där planerna planerade vi aldrig att vi skulle vara vänner. Att vi skulle träffas varje dag eller att vi skulle bo tillsammans. Antingen var det väl självklart för oss, eller så tänkte vi inte så långt.
Idag vill jag jobba med musik, medans du vill bli psykiatriker. Jag vill bo i USA eller Australien eller något annat varmt land, medans du vill bo i London eller New York där det är stressigt och hektiskt. Och fortfarande har vi inga planer på att vi ska träffas varje dag eller bo tillsammans.
Men hur det än blir, så vet jag att du alltid kommer vara min allra bästa vän. 

Min bästis.
Och jag vet att om du skulle försvinna, skulle nog den största delen av mig också försvinna.